Känns som de flesta av mina dagar innehåller besvikelse, av ett slag eller ett annat. Oftast blir det inte som jag har tänkt mig, inte ens i närheten. Önskar att det kunde finnas ett likadant intresse tillbaka. Jag har svårt att hantera dessa känslor. Har hela dagen att tänka och det är där jag fastnar. Vrider och vänder. Tänker. Kommer inte vidare. Måste börja tänka på mig själv bara, och inte låta allting omkring påverka. Försöka få in i mitt huvud att jag står på mina egna två ben och jag klarar mig, Allt blir bättre. Men det är så svårt. Det ligger hopp och gror i bakhuvudet och det slutar som sagt allt för ofta i besvikelse. 

Ensamheten är min vän, inte min fiende. Den gör mig stark och det är inte negativt att vara själv. Hoppas man inte på något så blir man inte heller besviken? Eller?